Kaliber om flyktingkrisen: "Vi bryter mot lagen hela tiden"

Kaliber

Sjukskrivna socialarbetare, brist på lägenheter och ensamkommande barn som glöms bort. Kaliber nyhetsdokumentär om hur flyktingströmmen påverkar en kommun.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Specialpodd: Tandläkarutbildade Deemas flykt från Damaskus till Kopparberg

Faktaruta: Kommunerna som tar emot flest och minst flyktingar

– Hello! Excuse me, do you know this person?

Migrationsverkets flyktingboende i Ställdalen. Ljusnarsbergs kommun i Bergslagen. Två socialsekreterare letar efter en 16-årig afghansk kille.

– Det var ingen hemma, jag frågade några killar där borta också, säger Maud Bergman till kollegan Annika Andersson, och pekar bort mot andra sidan av den långa korridoren.

– Det är ju jättesvårt att hitta här för det är inte numrerat överallt, förklarar Annika Andersson.

– Ja, hur vet du vart du ska?

– Jag får springa och leta. Vi vet ju rummet, A7, men det står ju inte nummer på de här dörrarna, fortsätter Annika Andersson.

Det luktar ingrott av cigarettrök. I trapphuset och längs väggarna i de trånga korridorerna följer nyfikna blickar mig och socialsekreterana Annika Andersson och Maud Bergman. Det är fullt med folk överallt.

– Excuse me, do you speak English?

Det är många ensamkommande barn som ska tas om hand nuförtiden. På det tillfälliga asylboendet får inte de som är under 18 år bo om de inte är med sin familj.

– Det är ju klart att det inte är någon fin, trevlig miljö. Inte på långa vägar. Och det är ju ledsamt när man ser småbarn som bor här och leker ute på gården och så. Folk är ledsna, de är sjuka. Så det är ju inte någon trevlig miljö, säger Annika Andersson.

– Första gången jag var med hit kände jag, "Nämen Gud, här kan man inte bo!" Nu ser jag att man kan det, men det är bedrövligt att se dem. Ledsna, och som Annika säger, barn som leker här ute i lervällingen. Det är inte ok. Det är det inte. Men det finns ju inget annat, säger Maud Bergman.

Ställdalens Hotell gick i konkurs 2008. Sen dess har hotellet öppnats och stängts igen en gång innan det blev asylboende. De stora vita hotell-bokstäverna står kvar högst uppe på fasdaden. Annika och Maud har ställt sig utanför entrén och flera av de boende kommer fram och vill hjälpa till att hitta den ensamkommande 16-åringen.

– Är det vanligt det här som händer nu, att ni inte hittar de ni ska hitta?

– Ja, det är rätt vanligt. Men vi kontaktar ju Migrationsverket då och ibland är de kanske ner till Migrationsverket i Lindesberg eller Örebro, säger Annika Andersson.

– Men tanken är att ett ensamkommande barn, under 18 år, ska placeras någonstans?

– Ja och då är det ju Bergsgården eller något familjehem tillfälligt. Det är väl över 300 personer här så det är ju bra om man har rumsnumret och det har vi ju nu, men vi hittar inte rummet. Det här är ju en anmälan från Migrationsverket, att den här ungdomen befinner sig i Sverige utan legal vårdnadshavare. Ibland kommer det fel från Migrationsverket, men den här ringde de särskilt om så han bör befinna sig här, säger Annika Andersson.

Den de letar efter heter Abdul. Han är bara en av många asylsökande. Strömmen av flyktingar och migranter som kommer till Sverige är större än någonsin. Nästan 150 000 människor har sökt asyl i år. Jämfört med drygt 80 000 förra året och 50 000 året innan det.

Den 29 september ordnades galan Hela Sverige skramlar i Globen i Stockholm. Ett evenemang med ett 60-tal artister som drog in över 40 miljoner kronor till organisationer som hjälper människor på flykt. Men när galan är över och musiken tystnat. Vad händer då?

Kaliber har rest till Ljusnarsberg, en av de kommuner som sett till antalet invånare tar emot allra flest flyktingar i Sverige. Under några dagar har vi följt hur kommunen påverkas av flyktingströmmen och hur man hanterar de situationer som uppstår i vardagen.

Bostäderna är slut

– Ja, alltså det blir ju värre och värre hela tiden nu. Det är både skrämmande och fascinerande på samma gång. Kopparberg är som en kikare in i framtiden, hur Sverige förmodligen kommer att se ut om fem, sex år. När alla samhällsfunktioner börjar verkligen kollapsa, säger Ted Lundgren.

Ted Lundgren är integrationssekreterare i Ljusnarsberg kommun och ger råd och praktisk hjälp till flyktingar som fått uppehållstillstånd.

– Allt de behöver hjälp med egentligen. Alltifrån ansökan till pensionsmyndigheten, där hade jag ett fall alldeles nyss, till bostadsbidrag, barnbidrag. Allt möjligt sådant.

Han hjälper också till att ordna boende till de flyktingar som kommer till kommunen. Som det ser ut när vi träffas finns det inga fler lediga lägenheter att erbjuda de som kommer.

– Antingen bor de kvar på förläggningarna eller så lyckas de ordna eget boende på något sätt. Och då blir det ofta då hos skrupelfria aktörer som inte skyr några som helst medel. Då snackar vi inte om sådana här stora fiskar, ingen nämnd ingen glömd, utan ofta mindre som satt det i system. Jag har alltså varit med om folk som har råttor i lägenheten och skabb, löss, mögel, allt vad det nu kan vara för något, säger han

Ljusnarsberg är en så kallad utflyttningskommun. Kanske är orten Kopparberg den som flest känner igen till namnet. Förr känd för sin gruvindustri, numer mest för sitt öl- och ciderbryggeri. Sen gruvorna började läggas ner på 60- och 70-talen har också folk flyttat härifrån. Tvåvåningshus har rivits till enplanshus.

Idag bor knappt 5000 personer i kommunen. Men just nu finns här också drygt 900 flyktingar som befinner sig någonstans i asylprocessen. De kommer framförallt från Syrien och Afghanistan. Och fler väntas.

– Jag har ju egentligen ansvaret för att försöka skaffa fram boende åt dem då. Men det finns ju helt enkelt inga då, säger Ted Lundgren.

Hälften av socialarbetarna är sjukskrivna

Ted Lundgren kallar det för kaos. Hälften av kommunens alla socialsekreterare är långtidssjukskrivna på grund av flyktingsituationen berättar han. Att socialtjänsten i Sverige har det ansträngt är knappast någon hemlighet, men det här låter nästan absurt tycker jag.

Ända tills jag knackar på hemma hos Nell Andreasson där hon och kollegan Sofi Lundegård tar emot för att berätta om situationen. Båda är socialsekreterare. Båda är sjukskrivna.

– Vi har faktiskt varit en ganska frisk arbetsplats tidigare. Det är under det här året som sjukskrivningarna har kommit. Eller hur? säger Nell Andreasson.

– Ja, fyller Sofi Lundegård i, och fortsätter berätta hur den ökade arbetsbelastningen påverkat henne.

– Det började med att jag hade svårt att sova på nätterna, jag hade svårt att släppa jobbet när jag kom hem. Jag tänkte hela tiden på allting som jag inte hade hunnit med som jag borde göra. Jag har haft hjärtklappning, yrsel. Man glömmer bort saker, vad man har för lösenord till datorn. Man glömmer bort vart man är på väg någonstans när man sitter på ett tåg, sådana grejer.

Sofi Lundegård är handläggare för ensamkommande barn. Det är hennes första jobba efter utbildningen. Ett och ett halvt år senare, i september i år, blev hon sjukskriven på heltid.

– För det första är det mycket att göra på alla delar inom socialtjänsten. Och sen, i och med att vi är ett ganska lite kontor, om det är en som går hem och är sjukskriven så måste nån annan ta tag i de arbetsuppgifterna så då blir det mer som läggs på kollegorna. Och då blir det för mycket för dem också och så blir nästa sjukskriven. Så det blir en dominoeffekt. Att man är stressad hela tiden, att man inte gör ett tillräckligt bra jobb, säger Sofi Lundegård.

När Sofi blev sjukskriven var de två handläggare på avdelningen för ensamkommande barn. Varje vecka kommer flera nya barn som de har att hantera. Totalt har de närmare 100 ensamkommande barn i systemet nu, som ska tas omhand med uppföljningar, besök och stödåtgärder.

– Det blir mer att man släcker bränder hela tiden än kvalitet i arbetet man gör. Man får placera barnen där det finns plats helt enkelt och det kan ju göra att det lite senare visar sig att det här var inget bra boende för den här ungdomen, säger hon.

– Vi har ju haft placeringar där vi har betalat åtskilliga tusenlappar per dygn, där vi har blivit lovade att det ska vara stödinsatser i form av psykologsamtal och att det finns ett rikt nätverk runt familjen och så vidare, där de inte har levt upp till det, fyller Nell Andreasson i.

Samma två handläggare ska också bedöma alla de barn som kommer till migrationsverkets tillfälliga asylboende på hotellet i Ställdalen, där de bor i väntan på ett mer permanent boende i en annan kommun. Är de ensamkommande och behöver tas om hand på en gång eller har de familj med sig och kan stanna några dagar?

I somras ledde den här arbetsbelastningen till en stor miss.

– Ett barn som är placerat ska ju följas så att vi vet att barnet har det bra, förklarar Nell Andreasson. Och det upptäcktes att det hade vi inte gjort. I många ärenden. Jag vet inte hur många det handlade om, 27 stycken?

– Ja, 27 stycken var det, bekräftar Sofi Lundegård.

Uppföljningar av hur barnen har det på sina boenden är socialtjänsten enligt lag skyldiga att göra minst en gång var sjätte månad. Men kontrollen av 27 stycken barn hade fallit mellan stolarna. Det hela Lex Sarah-anmäldes och inga barn kom till skada, men inspektionen för Vård och omsorg beskriver händelsen som ”en påtaglig risk för ett allvarligt missförhållande”. Och det här är talande säger Nell Andreasson.

– Vi hinner liksom inte se det i tid utan problemen hinner bli stora innan vi hinner ta tag i dem, säger hon.

Nya asylboenden planeras

– Här har ju mina barn gått i skolan! Det måste vara sju eller nio år sedan den lades ner nu.

Bara ett par kilometer från Kopparberg ligger Bångbro. Här bor Barbro Gällström som är Röda Korsets representant i kommunen. Hon visar mig den gamla skolan som nu blivit en byggarbetsplats.

– När det var skola här så gick klass 1-6 här. Där var gymnastiksalen, och där har det nu varit Lek & Bus som vi ser att de har rivit ur. Och då var det så mycket barn att de fick göra matsal nere i Bångbro Folkets Hus, så dit ner gick barnen och åt lunch. Sen när det vart färre barn så gjorde de om det här huset till matsal, säger hon och pekar. Och såhär är det idag.

På marken ligger högar med byggskräp och en nedmonterad lekplats.

– Det har varit ishockeyplan, det har varit fotbollsplan och idrottsplan. Bångbro hade eget ishockeylag, du vet Bångbro mot Kopparberg! Det finns ingenting idag. Så nog förändras det. Tiderna förändras, säger Barbro.

Genom ett fönster i en av byggnaderna frågar jag de som jobbar på bygget.

– Vad ska det bli här?

– Ja det ska bli ett asylboende tror jag.

– Hur långt har ni kvar då?

– Ja, ganska mycket. Det är mycket att göra.

Den gamla skolan ska bli ett nytt asylboende. Det pratas om att runt 200 personer ska kunna bo här. Ytterligare två asylboenden är på gång i kommunen.

– Det finns ju en prognos på hur många asyl det ska vara per invånare i en kommun och jag har sett nånstans att vi skulle ha 250 asyl då, säger Barbro Gällström.

Men idag finns alltså drygt 900 flyktingar i Ljusnarsberg. Och närmare 600 nya platser väntas.

– Då kommer vi ju upp i vad vi hade i november fjol då, ungefär. Det var inget märkvärdigt då och det är det inte nu heller. Det får ju bara rulla på. Så är det, säger hon.

Något har fallerat

– They called me from the Migration Office specially about this guy!

På asylboendet i det gamla hotellet i Ställdalen hittar socialsekreterarna Annika Andersson och Maud Bergman till slut rummet där den ensamkommande killen ska hålla till. Där inne på underslafen i en av våningssängarna sitter han. 16-årige Abdul från Afghanistan.

– Får han flytta på en gång då?

– Ja, vi har ju Bergsgården och sen har vi ett familjehem som tar emot, säger Annika Andersson.

– Du kan ta dina saker så ska vi köra dig till ett annat ställe, förklarar Maud Bergman till 16-årige Abdul.

Jag sätter mig på sängen brevid Abdul medan han packar ihop sina saker. Han berättar om sin resa till Sverige.

– Turkiet, Grekland, Makedonien, Serbien, Kroatien, Österrrike och Tyskland. Sen Sverige. 20 dagar tog resan. Båtresan över medelhavet var värst, säger han.

– Jag mår inget bra. Verkligen, jag mår inget bra. Jag är ensam nu, säger Abdul.

Medan Abdul packar har en grupp på fyra killar kommit fram till socialsekreterare Maud Bergman.

– Problem Annika! De är under 18 hela gänget här. Han här är född -98, ropar hon till sin kollega.

– 17 år är han? Nej, jag måste ringa min chef, säger Annika Andersson och tar upp telefonen.

De fyra killarna är också från Afghanistan. Ensamkommande killar under 18 år.

– Det är nått som har fallerat, säger Annika Andersson.

– Det är nått som har fallerat riktigt, säger Maud Bergman.

– Vad är det som har fallerat?

– Ja, vi har ju inte fått information om de här och de har varit här i 15 dagar. Och vi har inte fått några papper på dem. Att det finns, förklarar Maud Bergman.

– Vad gör det då?

– De ska inte bo här. De kommer hit utan släktingar, utan någon anhörig och då ska de inte bo här. Dessutom så ska vi ha information från Migrationsverket på fax när de kommer, men de här har ramlat mellan stolarna tydligen.

– Vad är nästa steg? Nu har du hört av dig till chefen, vad händer nu?

– Ja, nu väntar vi. Hon ska kolla upp med Migrationsverket vad det är som har hänt. Eftersom det är så många nu, säger Annika Andersson

Deema drömmer om att bli tandläkare

23-åriga Deema Marroush från Syrien tar emot mig i lägenheten hon tilldelats av Migrationsverket. Här bor hon tillsammans med sin mamma och sin lillebror. Ett rum och kök. I rummet står tre smala sängar mot var sin vägg.

– Här är där vi sover, tre stycken. Och här är som ett litet förråd som är väldigt stökigt. Det är allt.

Trots att de redan är tre vuxna i lägenheten, kan det komma att bli fler säger Deema.

– Vi kanske ska få någon mer som ska bo här. Eftersom så många kommit nu på senaste tiden så har Migrationsverket satt upp lappar att vi kanske kommer få in fler att bo med oss.

Deema är utbildad tandläkare i Syrien. Trots att bomberna föll över Damaskus ville hon inte fly innan hon var klar med sin utbildning.

– Jag tänkte på framtiden, vem ska försörja min familj? Det var bara jag, mamma hade inget jobb. Så det var jätteviktigt. Det var min dröm. Jag har velat bli läkare sen jag var liten, säger hon.

Deema Marroush kom till Sverige för drygt ett år sen och på den tiden har hon lärt sig svenska flytande. Hon håller nu på att få sin tandläkarlegitimation godkänd i Sverige och under tiden försöker hon hålla sig sysselsatt.

– Jag går till en tandläkare två dagar i veckan för att praktisera, eller bara vara runt en tandläkare för att se hur det fungerar i Sverige. Det är inte så stor skillnad, det är bara bättre utrustning här, säger hon och skrattrar till.

Personer med Deemas kompetens är eftertraktade. Språkkunskaperna är ett extra plus.

– Ja, det är jättebra gjort. Det skulle ju vara ett extra plus, säger Jan Gustavsson som är tandläkare på Folktandvården i Kopparberg. Fram till för några månader sen var han även klinikchef.

De jag pratar med som jobbar på Folktandvården och Vårdcentralen i kommunen säger att de klarar av att hantera flyktingsituationen bra. Även om det innebär fler arbetsuppgifter och nya arbetssätt. Det är nya personer som ska föras in i journalsystemen, tolkar behöver kallas in och barn med dåliga tänder som kanske aldrig varit hos tandläkaren förut behöver tas om hand.

– Det är varje dag vi har de här barnen. Det är inte alltid de kommer hit med akuta besvär men mer eller mindre så har de ont och värk i sin mun. Det har de, berättar Jan Gustavsson.

Barnen, som ska tas om hand på samma sätt som svenska barn, prioriteras. De vuxna som har rätt till akutvård hänvisas ofta till landstingets jourklinik i Örebro.

– Men det är klart att ju mer det tar av vår tid, desto mindre tid får vi givetvis till våra andra patienter. Men man försöker ju prioritera från landstinget och ge oss mer resurser här uppe, säger Jan Gustavsson.

Samma sak hör jag från Ulrica Vidfeldt som är verksamhetschef och ansvarar för vårdcentralen som ligger en trappa ner i samma hus i Kopparberg.

– Antingen pressar vi in fler per dag vilket gör att arbetsbelastningen ökar eller så blir det väntetid. Det är så det fungerar, säger hon

Och längre väntetid är inte alltid så populärt bland kommuninvånarna.

– Det är klart att våra medborgare som ringer och känner att de behöver en tid till läkare eller komma in för en bedömning och inte får det här och nu, känner sig besvikna och tycker att det är dåligt.

Men i en kommun som många väljer att flytta ifrån innebär flyktingströmmen också möjligheter. På vårdcentralen har man infört praktikplatser till flyktingar som har fått uppehållstillstånd.

– De erbjuds då att få komma hit och vara värd eller värdinna på vårdcentralen. Vi har två personer idag som kombinerar det med att läsa svenska på SFI, Svenska för invandrare. På det sättet får de också en inblick i svensk sjukvård och blir kanske intresserade av att söka en utbildning för att utbilda sig inom vårdsektorn. Så jag ser det som en rekryteringsmöjlighet helt enkelt. Att vi på det sättet kan rekrytera människor med utländsk bakgrund, berättar Ulrica Vidfeldt.

"Har du visat hur man gör i tvättstugan?"

Jag har satt mig i köket hemma hos Barbro Gällström i Bångbro. I 30 år har hon varit engagerad i Röda Korset i kommunen. Hon ordnar insamlingar av kläder, hushållsprylar och annat en dag varje månad.

Tre dagar i veckan öppnar Röda Korset också sina lokaler för flyktingar som vill umgås och bjuder på lite fika. Det brukar vara uppskattat. Få av boendena har nämligen några egna gemensamhetslokaler, berättar Barbro. Jag frågar henne hur stämningen kring flyktingarna är i kommunen.

– Det som jag har märkt att många stör sig på är tvättstugan. För när de blir placerade i hyreshusen så ska man ju gå till tvättstugan och tvätta. Man skriva upp sig på en tid och så får man ju inte springa där jämt. Det där kommer det en del och klagar på. Men jag brukar fråga "har du visat hur man gör i tvättstugan?" De flesta svarar nej. Och då är det inte så lätt att veta hur man ska göra. Och det står väl inte på arabiska eller engelska heller, utan det står nog bara på svenska. Så det skulle jag rekommendera dem att skriva, säger Barbro.

"Vi bryter mot lagen hela tiden"

Utanför asylboendet i Ställdalen står nu fem unga killar, under 18 år, och undrar vad som händer. Socialsekreteraren Annika Andersson pratar med sin chef. Vad blev beskedet? frågar jag när hon lägger på.

– Ja, två kan vi placera och så får vi fundera på de andra tre, berättar hon.

– Så när det blir såhär, trots att de egentligen inte ska vara här, så får de vara kvar ett litet tag till?

– Ja, alltså de ska ju inte det. Men det är ju så, det finns inga platser. Man kan ju säga att vi bryter mot lagen hela tiden. Eller, inte hela tiden, det ska jag inte säga, men de möjligheter vi har där är det redan fullt. Och Bergsgården har tagit emot jättemånga fler än vad de ska.

– Hur väljer ni vilka två ni ska ta med er, hur går det här till?

– Ja, Abdul var ju klar, det var ju den vi visste. Och så kom ju den här första killen så vi får ju ta de två med oss nu och sen får vi lösa det efter hand. Idag.

En av killarna, Abul, blir glad när han hör att han ska få åka här ifrån. Men ska mina vänner verkligen stanna här, undrar han?

– My friends should stay here, really?

– De stannar här, vi ordnar nått annat åt dem. Vi kommer tillbaka. Du kan tala om det för dem, säger Maud Bergman.

Abul samlar ihop sina få tillhörigheter i en bärkasse med Mimmi Mus på. Han kramar om och kindpussar sina kompisar i rummet hej då. Vad sade du till dem undrar jag?

– Jag kan ringa er, oroa er inte. Jag kommer tillbaka och hälsar på i framtiden. Vi kommer spela fotboll ihop igen. Oroa er inte.

Reporter: Mikael Sjödell

Producent: Annika H Eriksson

Kontakt: [e-mail]